Längtan

Jag längtar bort. Långt bort. Till nån isolerad och vacker plats utan andra människor. Det är lite underligt att ha den längtan eftersom att just total ensamhet är en av få saker som verkligen skrämmer mig. Filmen ”I am legend” från 2008 gav mig mer mardrömmar än någon annan film någonsin gjort och då är detta ändå ingen klassisk skräckfilm. Jag har drömt mardrömmar om att vakna upp och vara den enda kvarvarande människan på jorden. Jag har vaknat kallsvettig med hög puls och inte kommit till ro utan att först ringa någon eller slå igång radion bara för att höra en annan levande människas röst. Ändå så är det just nu total isolering från omvärlden som lockar. 

En kompis till mig är renskötande same och tillbringar mycket tid ute på fjället och bor ibland i renvaktarstugor. Det liv han berättar om brukar jag inte avundas honom, men nu har jag börjat förstå när han pratar om att ”hitta sig själv och landa i tillvaron”. Ett stillsamt liv där man visserligen jobbar mycket men gör det på naturens villkor. Oavsett väder och temperatur så ska djuren ska ha tillsyn, utlagda fiskenät vittjas och läggas ut igen, ved bäras in, mat lagas o.s.v. Jobb ja, men samtidigt på nåt vis meditativt och långt ifrån ett vardagsliv fyllt av andra sorters krav och förväntningar. Ibland tänker jag tanken att jag borde fråga honom och samebyn om de inte har någon riktigt avlägsen renvaktarkoja för mig att gömma mig i . Fast antar att även om jag gjorde det och de mot all förmodan skulle erbjuda mig en sån plats så skulle paniken och ångesten slå till i samma ögonblick som jag stänger dörren om mig och inser att jag är totalt isolerad i mobillöst land. Ja så knäpp är jag 😉