Söndagens jobb var över på några timmar och det blev ändå rätt ok timmar fyllda med trevligheter som tex ett väldigt oortodoxt ortodoxt barndop då en ortodox familj lät döpa sin bebis i vår protestantiska evangelisk-lutherska kyrka med en protestantisk församlingspräst som förrättare, men med ortodoxa inslag som t.ex. hel nedsänkning av dopbarnet istället för lite vatten på huvudet och mer symbolhandlingar kring dopet än vad vi är vana vid. Det blev en vacker stund även om jag utifrån mina referensramar, inte riktigt förstår varför symbolhandlingen med vatten på barnets huvud inte räcker utan att det krävs en hel nedsänkning. Det är ändå stort att olika kyrkliga inriktningar kan mötas kring en så viktig händelse som ett dop. Dopet, handlingen som förenar ALLA kristna, oavsett inriktning, över HELA världen! Vi är ETT! Fin tanke som lämnar en varm känsla kvar inuti. Var vi än vänder oss i världen så finns syskon i Guds familj där.
En del av intrycken från förra veckan följer med över till denna. Därav rubriken till detta inlägg.
Idag, måndag, har vi träffat de alla flesta av våra kollegor i övriga församlingar i pastoratet. En sorts lärandeprojekt är precis uppstartat och kortfattat är tanken att vi ska bli ett mer sammansvetsat pastorat där vi känner till varandra, hittar vägar till samarbete och lyfter frågor som kanske annars bara ligger obearbetade och pyr. Det kan bli bra, det kan bli en totalflopp. Vad det blir återstår att se, men jag tror att mycket hänger på vilket engagemang och vilken inställning vi anställda visar. Är vi beredda på att genomgå ett förändringsarbete eller känns det bara jobbigt? Är vi beredda att kanske upptäcka att vi går på i gamla hjulspår när vi borde bytt för länge sedan? Är vi beredda omaket det blir att ta tid för att samarbeta i vissa frågor ( det går ju såå mycket snabbare att genomföra vissa saker själv då man jobbat länge och kan göra saker på rutin)? Är jag intresserad av hur de jobbar i andra församlingar eller tycker jag att det jobb vi gör är bäst och vägrar ta intryck av andra? Positivt tänk är en fördel och det började hyfsat bra. Tror jag. Fast det var otäckt tidigt på morgonen vi sågs och jag hade inte riktigt fått upp koffeinhalten i blodet till acceptabla nivåer där i början så jag missade kanske nåt. 
Vad övrigt? Jo, nu börjar den där längtan efter BS vara olidligt stor. Ännu en helg utan umgänge har passerat. Det känns INTE bra.
Tessalisa 