En gång i tiden, någonstans mellan det att ånglok drev våra tåg och till nutid när jag skriver denna text på min iPhone 6, så var jag med om en mycket traumatisk händelse som lämnade outplånliga osynliga spår hos mig. Då kändes det som att jag var förstörd för evigt, som att livet var slut och världen för evigt mörk och alla människor onda. En samtalskontakt sa då till mig att en dag kommer du att kunna använda dina erfarenheter som verktyg i mötet med andra människor. Jag trodde honom inte. Men ack så fel jag hade! Att ärligt och uppriktigt kunna se en människa i ögonen och säga jag vet hur det är och känns ”för jag har varit med om… Och det har gett mig de här sviterna… Och så här dåligt mådde jag… Och så här illa behandlade jag mig själv… Och så här mår jag idag och det beror på… ”, det är en magisk isbrytare! När jag en gång med denna metod råkade riva murar och översköljdes av en persons all instängd förtvivlan så blev jag överrumplad. Jag hade inte riktigt förväntat mig effekten men fann plötsligt att vi satt i samma båt ute på ett oändligt hav. Min första tanke var ”oj, nu måste jag ro iland båten jag satt till sjöss”. Jag slängde iväg ett mail till min fd själavårdare och frågade om generella råd och fick svaret ”Bilden med att ro kanske ska bytas mot insikten att det korkat att ro när du sitter vid rodret i en segelbåt och ska ägna dig åt att justera kursen. ”. Hur bra var inte det svaret?!
På mitt skrivbord på jobbet så ligger överlåtelsebönen inplastad. Som tonåring förstod jag den inte, men för mig som vuxen så har den med tiden blivit allt mer betydelsefull!
Tessalisa 